Efter två veckor.

Nu har Freud bott här drygt två veckor och Bullit tre och sakta, sakta

börjar vi lära känna varandra och få in en del rutiner.

I början var Sigge tvärsäker…valpar är äckliga. Jätteäckliga!

 Hela tiden ska de hålla på med sina slaskiga pussar.

Eller tjata om att man ska leka.

Bullit har ju lite lättare att stå ut med valpen (han är ju van vid hundar) bara han håller sig till sig egen matskål.

Fortfarande ta de stora pojkarna skydd i sovrummet när vilde valpen blir alldeles för mycket…vild valp

Men nyfikna på honom det  är de…vad gör han egentligen.

Valpen själv anser att han är helt oemotståndlig

Och visst är han det! Det tycker vi allihop.

Bullit blir mer och mer hemtam och har förstått att det där med att

ligga i sängen och mysa är en rätt trevlig sysselsättning.

Här om dagen när jag satt och åt frukost hörde jag hur Freud skrek till,

han var strax bredvid på golvet och jag kollade direkt men såg inget,

Sigge var på sin dyna i fönstret och Bullit hos Jörgen i sängen.

Jag fortsatte med mitt kaffe och tidning men plötsligt skrek han igen, lite högre den här gången,

ingen av storebröderna var i närheten och inget farligt fanns på golvet, så händer det igen!!

Mamma som jag är antar jag att det är pest eller kolera tills jag ser att Freud jagar sin egen svans,

varje gång han får tag i den lilla stumpen biter han till…tydligen lite för hårt.

Efter ett tag undrade Bullit vad som är på gång, kommer ut i köket och slickar Freud lite tröstande.

En favorit valpen har är att ’åka skjorta’, väldigt bekvämt,

ser allt och kan när som helst dra sig tillbaka och sova.

Schhhh valpen sover

Att vara mamma till så här många på den begränsade ytan vi har inomhus

och med en man som spelar barytonsax tar på orken.

Ibland blir jag helt slut och försöker dra mig och mina trötta öron tillbaka.

VILKEN bra ide´ säger resten av familjen och följer med till sängen.

Men trots att man blir trött ibland, helst som det regnat en del

och vi inte kunnat vara ute så mycket har vi det väldigt bra.

När vi är ute så leker Sigge och Freud, hoppar och skuttar, smyger på varandra och gömmer sig,

Bullit är lite coolare och uppför sig med en viss värdighet, allt med ålderns och erfarenhetens rätt.

Det är underbart att se alla tre men härligast är faktisk att följa Bullits förändring.

Här om dagen var vi och handlade, Jörgen satt kvar i bilen med hundarna.

När vi kom hem ville Bullit inte gå ur bilen, darrade i hela kroppen och jag fick lyfta ur honom.

Tveksamt följde han Jörgen till vedboden men…..när han kom in….vilken grej!!!

Han kastade sig upp i sängen rullade runt varv efter varv

och gav ifrån sig ljud som var ett mellanting mellan snark och skratt,

ner ur sängen och ut i köket där han för första gången utmanade Freud till lek,

rumpan i vädret och slog med framtassarna i golvet och gav ifrån sig helt obeskrivbara ljud,

så upp i sängen igen.

Det är i dessa lägen man blir så glad, men samtidigt lite ödmjuk,

tänk att JAG faktiskt har bidragit till denna lycka!

Mycket omtanke behöver han, vår, Bullit och jag tror nog att vi kan ge honom det.

Han är väldigt svartsjuk och låter inte gärna Freud ha några leksaker eller uppmärksamhet,

men med klappar och små korvbitar blir även Bullit lugn.

Så tack till Åsa och Johan som gett oss möjlighet att uppleva den här glädjen,

både med lille Bix, som vi saknar varje dag, och nu med Freud och Bullit.

Och tack till Elias och Samuel för att ni är så goa killar.

Text: Eva Landin

Bild: Eva Landin & Jörgen Jörgensen